Väl inne kopplar en sköterska på ctg, som mäter bebisens hjärtljud och mina värkar. Får ligga så en stund, sedan kommer det in en bm och undersöker mig, är öppen 3 cm så vi blir kvar. Nu åker vi inte härifrån utan bebis, woohoo! =)
Hon frågar om jag vill ha lavemang och jag blir plötsligt supernervös av någon anledning, kommer ihåg att jag tänkte att de va så fjantigt, lär ju inte va det "värsta" som kommer hände de närmaste timmarna direkt. Får sedan sätta på mig de supersköna nättrosorna å landstingets skjorta =) sedan blir det att ringa till mamma å säga att bebisen är påväg!
De första timmarna är ganska sega, händer inte så mkt, abbe servrar med varma gelékuddar som jag har nere på ryggen å magen, gelékuddar som måste värmas mer å mer ju fler timmar som flyter förbi. Vid halv 8 på morgonen är jag öppen 5 cm...seeegt känns det nu men inte så mkt å göra, abbe fortsätter serva med lite shysst värme. Tiden rullar på å nu måste jag vid varje värk som kommer klämma abbes hand allt va ja orkar för att inte gå sönder, andningen hjälper oxå jättemkt, kommer ihåg att bm frågar om vi gått andningskurs eftersom jag andas så bra men det har vi ju inte gjort, tror kroppen nånstans vet vad som måste göras å andningen kommer rätt naturligt, jag menar andas måste man ju =)
Värmekuddarna funkar väldigt bra, men när jag väl är öppen 8 cm känner jag att de inte ger så mkt längre, då kommer jag få brännskador på kroppen =) ber abbe ringa på klockan så jag kan få testa lustgasen, klockan är nu 10.35 å lustgasen sätts på 50/50, 50 lustgas å 50 syre. Jag va ju lite rädd för lustgasen innan, hade hört att man kunde må illa å kräkas av den så den ville jag helst undvika men när man väl ligger där så tänker man inte alls på sånt. In med drogerna bara! haha=) det va en skön känsla, det tog dock några värkar innan man fick in snittsen, va inte så kul när man va som fullast när värken väl va över, men efer ett tag funka de finfint. Kommer ihåg att jag försökte få abbe å testa den men han tog bara ett andetag så det funkade ju inte riktigt.
Vid 12 tiden var jag fullt öppen, men inget vatten hade ännu gått så nu frågar barnmorskan om jag vill att hon tar hål på hinnorna, då kommer även värkarna att få mer kraft, å det vill jag ju gärna, vilken känsla när vattnet går,haha, bara det kändes ju förlösande, varmt å skönt! =)
Hon lämnar oss för att titta till en annan patient å strax efter hon gått ur rummet känner jag att jag vill trycka på, "jäklar, ska jag krysta redan????!" Abbe ringer på klockan å barnmorskan undersöker mig å konstaterar att det lilla grynet inte sjunkit sista biten ner i bäckbotten än, "faaaan" kommer jag ihåg att jag tänker, "varför kommer krystvärkarna nu!!!" Nu ska vi försöka få bebisen att sjunka, så jag får ställa mig på knä mot ryggstödet på sängen å krysta när jag känner att jag måste. Får stå så en stund innan jag kan lägga mig igen, bm undersöker på nytt men det har fortfarande inte hänt nåt å jag får bara starkare å starkare krystvärkar...
Får nu prova att ligga på sidan, med ena benet i såndär benstöd, å fortsätta försöka krysta ner ungen...inget händer, provar andra sidan och även helt på rygg....inget händer.
Har nu krystat i ca 40 minuter, lustgasen står på max å bebisen vill fortfarande inte sjunka..."har hon fastnat eller???"(lustgasdimman,haha) Jag är nu helt slut efter att krystat så länge, mina krafter är borta, men krystvärkarna blir bara starkare å starkare, fasiken va de gör ont nu å lustgasjävlen gör inte längre nån nytta så den slänger jag bort. Nu bestäms det att jag ska försöka återhämta lite kraft, så jag blir tillsagd att INTE krysta....jo tjena hörrö, lättare sagt en gjort eftersom det liksom inte är tänkt att kroppen INTE ska krysta när man krystvärkarna kommer. Så där ligger jag på sidan å kramar abbes hand för kung å fosterland å råmar som en hel skock kossor när krystvärkarna kommer, emellan krystvärkarna hyperventilerar jag å blir i proppad energitabletter å blåbärssoppa. Detta va nog det jobbigaste under hela förlossningen, att inte få krysta när hela kroppen skriker om det, att hålla emot nåt som känns så jävla starkt i hela kroppen, fyfan, ville bara skrika å trycka på, istället få man knipa å hålla käft...
14.50 sätter dom in syntdropp då värkarna är lite för korta...men inte fan gör dom mindre ont för det...så där ligger jag nu å håller emot värkar som dom även vill förlänga, tack för den...
15.20 går bm ut å pratar med läkaren om hur dom ska göra, det bestäms att sugklocka ska sättas. Läkaren kommer senare in och presenterar sig och berättar att nu måste ungen ut, att hon tänker hjälpa henne ut med sugklocka. Kommer ihåg att jag säger nåt i stil med "skitbra, kör på!" 15.39 kopplas sugklockan på och fyra krystvärkar senare, 15.45 föds världens finaste unge, Julia Maria Bargot, 3335 g tung och 50 cm lång =)
Efter nästan 12 timmar fick vi med lite hjälp träffa den som bott i min mage de senaste 9 månaderna, å vilken känsla det var! Helt otroligt! Precis när man ligger där med bena i vädret å har så fruktansvärt ont vill man bara bli av med allt å man har inte en tanke på att man vill göra om det igen, men nu 12 dagar senare, ja egentligen bara några dagar efter förlossningen kände jag att jag absolut vill göra om det. Trots att det va en ganska tuff förlossning, men känslan när bebisen glider ur en å smärtan försvinner på en millisekund å dom lägger henne på ens bröst är helt otrolig, går inte att jämföra med något annat.
Jag är stolt över min förlossning, sa innan att jag ville klara mig så länge som möjligt utan massa medicinsk smärtlindring å det klarade jag ju galant. Även om den lilla lustgas jag använde va superskön så måste jag ändå säga att andningen gjorde de verkliga jobbet, att verkligen fokusera på andningen gör så mycket. Inte behövde jag klippas nåt heller eller sprack nånting, fick ett fåtal inre bristningar bara men det är ju helt ok måste jag säga...nåt ska man väl ha tur med =)
Innan vi får veta att vi får stanna kvar...=)
Sista magbilden =)
Ringer mamma...=)
Strax därefter...
Nu har vi blivit tilldelade ett förlossningsrum
Såhär ser man ut efter en 12 timmars
förlossning...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar