Hej bloggen!

Det har varit lite kaotiskt efter att jag skrev sista gången. Träffade ju läkaren på mvc på eftermiddagen i torsdags. Först lät han väl sisådär, tror inte han riktigt trodde på mig, nojjig förstagångsförälder? När han efter ett antal frågor frågade om de va mitt första barn, och sedan hur min förra graviditet va, så va han heelt annorlunda. Va?! hur kan de va så! Att man blir tagen mer på allvar bara för att det är andra barnet? alla som säger att att varje graviditet kan vara så olika, hur ska man då kunna va så säker på vad som är vad?

aja, back to story. Han kände på min puls, vilken låg på 100 då, jag hade suttit i väntrummet en kvart innan + en stund inne hos läkaren innan han tog vilopulsen så ja, den va lite för hög. Han frågade hur jag mådde i allmänt å jag förklarade att jag inte har så mkt ork i kroppen, att ta mig fram å tillbaka till dagis för att lämna å hämta är mitt dagsprojekt, å då sover jag ändå mitt på dagen. Dagis ligger 10 minuters promenad från oss.
Han lyssnade på mina lungor, och tyckte att höger lunga inte lät rent, va som att luften togs in i etapper, vilket jag dock inte alls känner av. Han blev lite fundersam. Sen satte han på nå slags mätare på mitt finger, den mäter pulsen och även syrestättningen tror jag, så skulle vi upp å gå. Vi gick ut ur läkarrummet ut i korridoren och vips min puls är uppe i 150...! "de här är inge bra sa han" och frågade hur jag mådde, jo jag känner mig ansträngd å lite kocko i bollen fick han till svar. Va bara skriva en remiss och ringa en taxi som skulle köra mig till akuten. Det han va orolig över va att det hade blivit som en blodpropp i ena lungan. Så de va ju bara å ringa abbe å be han lösa hämtning och barnvakt till julia.

Väl på SÖS kände jag att det skulle bi tufft att ta mig till rätt ställe, pulsen skena å jag blev hänvisad till både de ena å andra stället innan jag slutligen kunde gå dit jag faktiskt skulle. Kände att om jag svimmar nu så är jag ändå på rätt ställe, nån tar väl hand om mig hoppas jag...=)

Slutligen kom jag fram till gynakuten, dit läkaren hade skickat mig, kan ju tyckas konstigt eftersom jag inte hade några blödningar eller sånna problem men det är ju dit man blir skickad om man är gravid å inte längre gången än v21 lr va de är, sen är de förlossningen som gäller.
Ringde till mor min när jag låg på plats på en brits i väntrummet, hon blev såklart så orolig som en mamma blir å gick från jobbet å satte sig på tåget. Samtidigt snurrade tankarna i mitt huvud, shit, tänk om det är en propp i lungan...! WTF! En läkare kom in å pratade med mig om vad som skulle ske, jag skulle få göra en skiktröntgen av lungorna, så dom kunde utesluta de värsta, dvs propp i lungen lr !!"hål i lungan"!! Skulle ljuga om jag inte va orolig..fyfan hur skulle detta gå.
Läkaren frågade om jag va orolig för bebisen. va tror du?! så jag fick göra ett ultraljud oxå. har ju inte varit helt hundra på om jag kännt bebisen än heller så de va väldigt skönt att stilla den oron. Bebisen mådde kalas och spattlade med både armar å ben...SÅ SKÖNT Å SE! Självklart kände jag bebisen jättemkt sedan, hahah, knäpp man är va!

Mamma å abbe kom sedan och vi väntade tillsammans...efter många timmar blev jag skickad till röntgen, först gjordes en "vanlig" röntgen, fick stå mot nån grej å dom tog kort, sedan skulle jag göra själva skiktröntgen, den va lite rolig den. Fick ligga på en brits så skulle man åka in som i en halvbåge, lite fram å tillbaka, kändes helt okej, ingen klaustofobi känsla som man fick när man gjorde magnetröntgen förra året å fick åka in i en tub med hela kroppen...
tillsist skulle dom spruta in kontrastvätska i kroppen, så blodkärlen skulle vidga sig. De va verkligenen en skum känsla kan jag lova, man blir jättevarm i hela kroppen, börjar uppe vid halsen å så sprider de sig snabbt neråt, värst är det när de spritt sig till nedrekroppen, känns de som att man kissar på sig, de är dom signalerna som hjärnan skickar. Helskumt! Så måste man känna efter så man verkligen inte kissade på sig oxå...hahah.
Nån timme senare fick vi svar på röntgen, de såg bra ut, inga proppar lr hål...SKÖNT!
men fick vara kvar över natten för observation och så ska dom ta ett EKG dagen efter.
EKG:t sedan va oxå fint. Det kom en hjärtspecialist dagen efter oxå, han förklarade de hela som att eftersom kroppen ska pumpa runt 1 liter extra blod i kroppen när man är gravid så får man högre puls, men "normalt sett så kanske pulsen bara stiger till 90, min ligger då över de "normala". Mitt hjärta slår då som extra slag, å jag märker av det hela tydligare. Lite extra känslig helt enkelt =P
Nästa vecka kommer jag bli kallad dit så ska jag få med mig hem ett band, långtids EKG som jag ska ha på min under ett dygn. Dom tog även prover för struma...jag har ju anlag för det men det har hittills inte "brutit" ut, så de får jag svar på nästa vecka oxå.

Det är sån himla skillnad på att ligga på sjukhus ett dygn å va hemma. Väl där kände jag mig helt okej efter några timmar, å igår när jag bara låg på rummet å väntade på besked kröp de nästan i kroppen på än. Men då ligger man ju bara still, rör sig knappt. Imorse när jag skulle upp å fixa i ordning frukost å greja, chong så känns de som man sprungit en mil....
Vet ju att jag hade så här när jag väntade julia, dock inte lika kraftigt, de kom några veckor senare å eftersom jag blev sjuk i cmv infektionen sen så gick ju allt in i varann. Men jag mådde ju som bäst precis innan julia föddes...så får se hur länge de här kommer sitta i denna gång.

Det blev ett långt inlägg, hoppas ni orka läsa hela! =)
Idag ska de ju bli kanonväder, måste nästan ta mig ut en stund, blir ingen lång promenad men behöver lite ljus känner jag.

Hej hopp!