Föda barn

Jag vill föda barn, gärna nu. Fast bebisen får bli större först, det skulle nog i ärlighetens namn inte vara så roligt om den kom nu. Men hur kan man se fram emot den fruktansvärda smärta det innebär att föda ett barn? Väldigt konstigt. Jag antar att det beror på belöningen. Med Julia kan jag inte säga att jag såg fram emot att föda, eller det va nog nåt jag såg fram emot med skräckblandad förtjusning, men speciellt inte såhär "tidigt", det va ju en evighet kvar till de är dags när man är i v22. Denna gång vet jag att dessa veckor går VÄLDIGT fort, speciellt när man passerat v30, då kan är det ju bara va en tidsfråga innan man ligger där i förlossningsrummet å förbannar maken för det han ställt till med, hahahaah!
När bebin väl är ute så känns de ju väldigt bra, förhoppningsvis antar jag, om man inte spruckit från norr till söder, tack å lov slapp man det, å så tycker man(jag) att "äsch de här skulle jag kunna göra om". Dagen efter eller ett par dagar efter, när man bearbetet hela förloppet tänkte iaf jag att "shit, hur fasiken klarade jag av det här", när man förstår hur nära det faktiskt va att det kunde blivit ett akutkejsarsnitt istället..usch.
Men nu sitter man ju här med en växande mage igen och veckorna rullar på, väldigt fort dessutom.
Försöker att inte tänka på hur det kan bli. Det sägs ju att förlossningen går fortare andra gången, kanske lite lättare dessutom, det skulle ju inte va fel i mitt fall. Kan ju inte påstå att jag är så sugen på en 12 timmars aktiv förlossning, varav 4 timmar med krystvärkar, igen. Men å andra sidan så känner jag mig väl förberedd, kan ju inte bli så mycket tuffare liksom.

"...lite tankar som rör sig i mitt huvud denna torsdagskväll..."